jaha då sitter jag här igen då. jag har nog blivit som en sorts datanörd. det är sorgligt. jag måste göra nåt åt det.

nyårslöfte numero uno: sitta mindre famför datorn och göra nåt menigsfullt istället

ett till: försöka att inte ta skolan allt för seriöst. plugga lagom mycket!

så det var det..

jag vill inte sitta här och deppa, jag vill se ut som en teletubbie eller en my little pony,
jag vill springa på gatan i sommarsol och sjunga visor med den vackraste röst någon nånsin kommer att ha,
jag vill le med ett sockersött leende mot alla jag möter,
jag vill skratta sådär rullande så att ingen kan undgå mitt skratt och min lycka.


eller så vill jag bo i en liten by nånstans där det alltid är varmt,
jag vill måla en skåpbil med hippiemönster,
alla tycker att jag är konstig då,
men jag bryr mig inte för jag är bara jag och jag är lycklig.

varför är allt så konstigt för? hur kan man känna både hat och fina känslor för en människa? va? VA!?

hur funkar hjärnan egentligen? finns inte hat och kärlek så långt bort från varandra i tankecentrum att det är fullkommligt omöjligt att känna dom båda samtidigt? är det inte så?

är det min hjärna det har blivit fel på? har min hjärna lyckats att göra någon felkoppling? har någon opererat i min hjärna när jag låg och sov eller? svara! kan det inte bara finnas svar i min hjärna istället för att de här tankarna ska studsa runt där inne?

kärlek och hat SKA för fan inte gå ihop!!!!

tankar, försvinn ut ur mitt huvud den väg ni kom in

fan! är det det här som är livet? att bråka och tjafsa.
idag har jag tjafsat med tre personer. helt i onödan.
jag och min lillebror bråkade om jag skulle få låna hans linjal eller inte imorgon på det satans nationella provet på den satansjävlaskitskolan.

fan! är det det här som är livet? jag har gnällt och jag har hört människor som har gnällt.
jag gnällde på att gå upp morgonen.
någon gnällde på att den fick köttbullar till middag igår.
jag gnällde på att det var trångt på tunnelbanan.
någon gnällde och sa att den hade gått upp tidigt, fast det var sovmorgon.

fan! är det det här som är livet? borde jag inte vara glad för att jag ens har en bror?
eller att jag har en skola att gå till? eller att jag har mat att äta? att jag inte behöver gå en mil till skolan?

fan också! fan!

Här sitter jag, framför datorn och nuddar några knappar med små bokstäver på. sen kommer det upp bokstäver på skärmen. Dom skulle snart kunna komma upp på någon annan datorskärm också. sen skulle någon kunna läsa det och förstå vad jag tänkte just nu klockan 13.07...kanske fundera vidare. kanske tänka vilket jävla flummo jag är,tänka "hon, hon är knäpp"

men det är ju jättekonstigt om man tänker efter. eller är det bara jag som tänker såhär kanske? jag borde väl ha nåt bättre för mig än att sitta och tänka på knappar och skärmar...men jag har inte det.

saker och ting saknar mening nu, det är inte så kul. Jag känner för att bara gömma mig i hörnet här bakom datorn. sitta där och bara vara. sen kan jag komma fram när jag känner för det...

Du är den sortens flicka som jag gillar,för du är tom och jag är tom...
Jag känner mig så jävla tom just nu...är det kanske mig han sjunger om? Håkan, min älskade Håkan...

nej, nu måste jag fan göra något! jag bara sitter här och bloggar, som om det skulle förändra mitt liv. och kommer det göra det? nej, inte ett jävla skit!

jag fattar inte att jag säger det men jag orkar inte vara jag nåt mer. jag vill ta en paus från mig själv. som en semester. om jag bara fick vara nån annan ett tag. nån som har lust att byta?

oh, shit vad jag är patetisk, sitter här och skriver frågor till "folk". det är ju inte ens nån som läser det.

om det nu skulle vara nån som läser så rekomenderar jag dig att lyssna på tankar försvinn med autisterna...där är det i alla fall bättre beskrivet

ja nu kommer jag här tillbakasläntrande...jag skulle ju inte blogga. var det inte så?

jo, jo, jag sa det men...det blev inte så. Det känns lite som om bloggen, bloggvärlden har vunnit över mig. jag skrek "dra åt helvete, jag vill aldrig mer se dig igen!!" men sen kommer jag kravlande och ber på mina bara knän om förlåtelse "förlåt, jag menade inte vad jag sa. kan du förlåta mig? kan vi inte bli vänner igen?"

men jag måste, bara måste få skriva lite även om det bara är slöseri med tid. vem skulle läsa det här?

men jag skriver här för att jag inte orkar med det riktiga livet just nu, jag skriver här för att jag är missanpassad, jag skriver här för att jag känner mig olycklig...

men kanske, kanske är världen där ute nollställd när jag har slutat skriva. jag slipper gå där bland de flådda djuren hängande över de fiiina flickornas kroppar. jag slipper känna mig kuvad bland de männsikor som aldrig kommer att acceptera mig. jag slipper deras tillgjorda vänlighet som de har lärt sig så bra, som dom kan använda när dom behöver framstå i god dager. nu blundar jag, räknar till tio och så är det sant. ett...två...tre...fyra..fe....äh det är ingen idé det är bara att inse faktum. det är min skola och dit ska jag gå imorgon.